Igår var jag på en middag med några vänner till Kasper som jag träffade första gången och vi hade en helt underbar kväll med god mat, gott vin och många skratt. Något som ofta kommer upp på tal när jag träffar nya personer är ADHD. För när man träffar någon ny och den ber en berätta om sig själv, kommer det ofta upp. Anledningen till det är att det präglar min vardag och är en stor del av mig, speciellt eftersom jag fick min diagnos väldigt sent i livet – 2021.
Ofta när man pratar om diagnoser så känner folk igen sig, det är allt från OCD, ADHD, Autism, Ätstörningar mm. Jag vill säga att 99% av gångerna någon nämner att den har en diagnos kommer någon svara ”men har vi alla inte en släng av X”. Vilket såklart stämmer, nästan alla kommer kunna känna igen sig det mesta någon med ADHD eller annan diagnos säger att den har problem med.
”Jag kan inte heller fokusera”
”Vem är inte lite impulisv”
”Jag kollar också om jag låst dörren 3 gånger innan jag går hemifrån”
”Jag gillar inte heller stora folksamlingar eller nya personer”
Jag har inte reflekterat så mycket kring det men något jag har märkt är att – jag började tvivla på min egen diagnos. För om alla har exakt samma problem som jag har, varför har de inte en diagnos eller varför har jag en diagnos? Om de har samma problem som jag har, men kan sköta sitt liv, gå i skolan, jobba och leva – är det bara jag som är sämst? Är jag bara en lat och omotiverad person som skyller på att jag har en diagnos som gör att jag inte klarar av saker som andra klarar av?
Men så fick jag upp dessa bilder i mitt flöde och de fick mig att inse – nej, jag är faktiskt inte sämst men folk som inte har diagnoser kan får mig lätt att känna det.
Jag har ADHD varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund.
Lämna ett svar